pixaar

Det känns bra! :3  Det finns nån annan som tänker som ja..Som känner som jag. Hehe nej ja är ju inte glad för att nån annan inte är glad utan är deprimerad men att veta att man inte är ensam. Att det finns någon som förstår om man berättar något som gör att jag inte mår så bra. Att man inte är den enda. Allt känns inte lika mörkt, allt känns inte lika dystert utan det finns ett ljus. Visst vännerna har varit ljus förut, de man kunnat prata med, de som förstått men det finns ingen som kan veta exakt hur man känner om den inte varit med om samma sak eller liknande själv. Kände en tyngd över att veta att någon jag känner går igenom samma tankegång och samma känslor som jag men det känns bra att inte vara ensam. Hm tjatigt det blev nu men ah. Vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mej om jag ska vara ärlig. Har mycket som gör mej ledsen i livet nu. Men även glädjeämnen som väger upp för det som inte är så happy. Jag har mina sötaste vänner och min söta famlij. Visst den är utspridd åt alla håll nu känns det som men definns ändå där. Alla minnen finns ju kvar, visst kan man gråta en skvätt för man saknar alla roliga stunder man haft men man kan även se fram emot nya. Man ser fram emot att syskonen kommer hem eller vännerna hälsar på och man ser fram emot ett gott skratt. Det kanske är bra att inte vara glad jämt så man uppskattar de glada stunderna mer. Men är verkligen meningen att man ska leva i en depression? ska man inte kunna vara glad jämt? och må bra? Kanske till och med tycka bra om sej själv? Är det så mycket begärt att man ska få behålla det självförtroende men har? Så att man sakta men säkert faktiskt kan bygga upp det igen efter att så många rivit det till småbitar och spottat på det!? Är inte alla värd att vara lycklig? Tydligen inte. Visst jag är inte helt olycklig. Jag har en fin familj med en mamma som jag aldrig skulle välja bort. Utan henne hade jag aldrig varit den jag är nu. Jag hade inte vetat vad som är rätt och fel och hade inte varit så ansvarsfull som jag är (jämfört med flera av mina vänner) vuxna kasnke inte ser mej som ansvarsfull men från flera ungdommar har jag fått höra att jag ska släppa på ansvaret lite och ta en sup eller två. slappna av och njuta liksom. Men det är itne så lätt. Jag har världens bästa mamma som ser efter mej och det är jag glad för. Annars hade jag varit beroende av både det ena och det andra och säkert gravid för sjuttioelfte gången. Hur bra är de på en skala om jag får fråga!? så innan du klagar på min mamma tänk efter hur bra det varit om du hade nån som brydde sej tillräckligt om dej för att se till att du höll ditt rykte fint och tog hand om dej själv. Du hade säkert själv mått bättre. Sprit löser mindre än du tror vännen. ;P
Jag är även glad för alla jag träffat genom livet. Även de jag avskytt så mycket att jag velat spy på dem. De har även hjälpt mej bli den jag är. De ha gjort mej starkare men även sänkt mitt självförtroende till botten. Gång på gång faktiskt. Men det har gjort att jag lärt men hur grym världen egentligen är. Att det inte är så lätt i livet. Att man ska våga stå för sin sak och inte ge upp och titta upp fast tårar rinner och stå fasst benen viker. Det finns alltid hopp.

tack för du läste <3 puss och kram <3