pixaar

Känner mej fett depp. Har väl inte nån direkt anledning till det heller antar jag men man rår väl inte för hur man mår va? Ja visst jag kan ju ändra på det eller? försöka ändra på det. Le fasst jag helst skulle vilja gråta? kämpa fast att ja egentligen håller på att falla ihop av utmattning? va stark trots att jag känner mej svagast på jorden? Är det så det ska vara? Falskt? Då vet jag inte om jag vill vara med länge. Då är det inte värt det. Då orkar jag inte. Vill kunna vara glad på riktigt. Kunna skratta på riktigt och le ofta och inte bara när jag är med en söt person eller får en komplimang.Vill vara nöjd med mej själv och veta att jag duger. Vill känna mej älskad. Inte bara av Familjen för där vet jag att va ja än gör och hur jag än ser ut så kommer jag alltid vara älskad av dem. Vill att någon annan ska uppskatta mej med. Att någon mer ska bry sej. Visst jag har underbart söta vänner som alltid finns där för mej när jag behöver dem. Men närheten saknas. Känslan som inte går att beskriva. Glädjeruset man får varje gång man träffar en speciall person, får ett sms från honom eller helt enkelt och snabbt bara tänker på honom. Värmen I maggropen som kallas kärlek. Va fan hände med den? Vart dom den vägen? Jag kände den once up on a time men det varade i tre månader. Tre månader av 16 år är jävligt lite. *suck* Ibland önskar jag att jag kunde spola tillbaka tiden och börja umgås med andra folk..Sånna som inte gjorde mej till den deprimerade vilsna flickan jag är idag. Hade jag gjort som andra jag känner och skitit i allt som harmed killar att göra och inte bry men om folket med problem. Då hade jag nog gått andra vägar och varit lycklig idag. Jag kanske tilloch med hade varit i ett av de lyckligaste förhållandena på jorden. Mennu är det inte så...Men jag är glad att jag har de sötaste vännerna jag har <3 ni vet vilka ni är! <3 älskar er alla! kan inte skriva mer nu så jag avrundar här..

puss och godnatt på er <3