Ensamhet
Trots att jag har så många omkring mej som bryr sej om och älskar mej så känner jag mej ensam och osynlig. Det känns som att allt alltid handlar om någon annan och jag blir aldrig hörd. Ibland är det som att folk glömmer bort att jag är där eller glömmer lyssna på mej för att jag är mindre viktig eller nåt. Vet att det säkerligen inte är så men det är så det känns i alla fall. Miss Drama queen tänker väl de flesta när de läser det här...Men jag överdriver inte..det är såhär jag känner och jag kan ju inte styra vad jag känner. Till en början tänkte jag att det kommer bli bra. Jag kommer känna mej sedd och omtyckt igen men jag är inte lika säker längre...ju mer tiden går desto värre känns det. Som att jag blir osynligare och oviktigare för varje sekund som går. Är säker på att det inte är så å att många inte skulle "orka med" utan mej..Det är i alla fall vad jag har hört..Sen vad som stämmer och inte är en helt annan sak.
Jag var på en fest igår. Där var det en dam som berättade för mej hur starkt var av mej att våga gå i kyrkan som ungdom och inte dricka röka eller ta droger och att dessuotm vara stolt över den man är. Men det är ju bara det att....Att jag inte röker, dricker lr tar droger eftersom jag vet bättre än å förstöra mitt liv å min kropp med sånt och dessutom har jag en mor som aldrig skulle tilllåta att jag ens provade (vilket jag är mycket tacksam för) Dessutom i och med att jag är i kyrkan som bland annat ledare så blir det automatiskt att man är en förebild. Någon som ska sätta ett gott exempel för de yngre. Den rollen har jag verkligen tagit på mej ordentligt. Sedan har jag tagit åt mej mycket av vad folk sagt och diskutioner jag har haft med några personer har ändrat min syn på saker. Jag dömer till exempel inte längre personer, och stämplar dem inte heller. Alla ska få vara den dom är och vara stolt över det. Hm nu kom det där ordet stolt igen. Varför ska jag sitta här och skriva en massa om att vara stolt över sej själv och grejjer? Jag är ju inte själv det. Blir inte det ganska tomt och falskt då? Ja ja nu pajade jag många säkert kloka ord genom att skriva så men jag vill vara ärlig. Jag kan alltså ärligt säga att jag inte är stolt över mej själv. Varken över hur jag ser ut eller hur jag är som person. Mycket med min personlighet är fel men det finns ingen som är helt utan fel. Alla är olika och alla har sina brister. Det går inte att ändra på. Men jag jobbar på mitt självförtroende just nu och jag har mina vänner vid min sida som ser till att jag inte faller. Tänkte skriva att de hjälper mej men det vore fel. Ingen kan hjälpa någon att bygga upp sitt självförtroende och tyckta bra om sej själv utan det måste man göra sjölv men man kan däremot ha vänner som stöd, ha någon som ser till att man inte faller tillbaka, som ser till att man mår bra. Gissar på att sånt som jag nyss skrivit om kan vara bränsle åt att man känner sej ensam och osynlig och misslyckad och aah allt va alla nu känner....avrundar där
Puss och kram <3
Jag var på en fest igår. Där var det en dam som berättade för mej hur starkt var av mej att våga gå i kyrkan som ungdom och inte dricka röka eller ta droger och att dessuotm vara stolt över den man är. Men det är ju bara det att....Att jag inte röker, dricker lr tar droger eftersom jag vet bättre än å förstöra mitt liv å min kropp med sånt och dessutom har jag en mor som aldrig skulle tilllåta att jag ens provade (vilket jag är mycket tacksam för) Dessutom i och med att jag är i kyrkan som bland annat ledare så blir det automatiskt att man är en förebild. Någon som ska sätta ett gott exempel för de yngre. Den rollen har jag verkligen tagit på mej ordentligt. Sedan har jag tagit åt mej mycket av vad folk sagt och diskutioner jag har haft med några personer har ändrat min syn på saker. Jag dömer till exempel inte längre personer, och stämplar dem inte heller. Alla ska få vara den dom är och vara stolt över det. Hm nu kom det där ordet stolt igen. Varför ska jag sitta här och skriva en massa om att vara stolt över sej själv och grejjer? Jag är ju inte själv det. Blir inte det ganska tomt och falskt då? Ja ja nu pajade jag många säkert kloka ord genom att skriva så men jag vill vara ärlig. Jag kan alltså ärligt säga att jag inte är stolt över mej själv. Varken över hur jag ser ut eller hur jag är som person. Mycket med min personlighet är fel men det finns ingen som är helt utan fel. Alla är olika och alla har sina brister. Det går inte att ändra på. Men jag jobbar på mitt självförtroende just nu och jag har mina vänner vid min sida som ser till att jag inte faller. Tänkte skriva att de hjälper mej men det vore fel. Ingen kan hjälpa någon att bygga upp sitt självförtroende och tyckta bra om sej själv utan det måste man göra sjölv men man kan däremot ha vänner som stöd, ha någon som ser till att man inte faller tillbaka, som ser till att man mår bra. Gissar på att sånt som jag nyss skrivit om kan vara bränsle åt att man känner sej ensam och osynlig och misslyckad och aah allt va alla nu känner....avrundar där
Puss och kram <3
Kommentarer
Trackback
