pixaar

Jag vet ju att jag är rätt bra på att skrämma upp mig själv, vet att jag inbillar mig jämt saker som egentligen aldrig skulle kunna vara men ibland så känns det så verkligt. Jag sjunker ner i soffan och försöker tänka på annat en stund, vil linte tänka på så dumma saker vill inte vara den som sitter med ångest varje dag då allt bara är helt perfekt. Kanske är det det som gör mig så rädd? Att allt är för perfekt? Jag skulle aldrig överleva att förlora allt jag har nu. hjärtat skulle brista och splittrar i tusen miljoner bitar å flyga all over the place och jag skulle aldrig kunna lappa ihop de igen. Jag vet att jag är förlovad. Att allt borde vara säkert då, att jag nu kommer bra överänns med alla ja behöver göra de med men på nåt sätt, trots att det är så nära, trotts att det är precis här och nu så känns det som att det är ljusår bort och glider bort mer å mer för varje sekund :( Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill kunna lita på att allt är bra, vill kunna ta åt mig de älskande orden och gesterna men det är svårt när nåt i bakhuvet säker att det snart är slut. Jag vill verkligen inte att den dagen kommer och det kommer den förmodligen aldrig heller att göra men tanken äter upp mig inifrån och jag mår dåligt.

Jag fick höra att jag är beroende av bekräftan, självklart neka jag direkt och kallade det för dumheter...Men något ligger det ändå i det. Jag vill alltid veta och känna att allt är bra, att allt jag har nu även kommer att vara kvar om några timmar, om några dagar, månader och år. De vänner jag har har skjutits bort på grund av skola och pojkvän. Hade inte skolan tagit så mycket tid hade jag kunnat ha både vänner och pojkvän. Pojkvännen är min framtid och hela mitt liv. Därför måste jag sätta honom framför mycket annat. ja...han går till och med före mig själv. Därför är också största skräcken i mitt liv att förlora honom. Det finns inte i min värld även om ibland så känner jag hur det skapas ett avstånd mellan oss som gapar lite till hela tiden, men sedan träffas vi och allt blir bra igen, det svarta hålet dras ihop och kärleken är som starkast igen. Tills man varit med varandra ett tag, kanske kväver jag honom, kanske begör jag för mycket? jag känner ju fortfarande kärleken och vet att han älskar mig. frågan är bara hur han mår? Hur ska han orka bo med mig i framtiden ifall jag är så jobbig att vara med längre perioder? det ligger alltså i att jag måste ändra mig, måste tänka på honom istället för mig, måste begära mindre och inte vara så krävande. Jag vill vara den jag var då jag blev tillsammans med honom. Jag stog på mina egna ben (mest) och tänkte och klarade mig själv. jag var inte beroende av någon jag var härdad efter livet. It's time to toughen up.